Etiketter

Igår kväll såg jag som många andra på galan Nej till cancer på tv4. Satt med tårar i ögonen i nästan 2timmar. Kunde inte hålla mig från gråt då jag skulle berätta för Eric om det som visats innan han satte sig framför tvn. 

Minns så väl hur det kändes då jag fick samtalet från en av mina närmaste vänner då hennes älskade mamma drabbats av cancer. Det känns som det var igår hon fick beskedet av att hennes mamma lämnat jordelivet. Hur jag direkt sådär rent instinktivt åkte hem till henne även om det var mitt i natten. Vi låg där i sängen och bara fanns. Sorgen jag fick se min vän gå igenom både innan och efter moderns bortgång är något ingen borde behöva genomgå. Jag minns sen hur fruktansvärt rädd jag vart för att missat min vän då hon fick beskedet att hon hade fått cellförändringar. Hur vi pratade dagligen. Även om detta inte hade utvecklats till cancer fanns rädslan där.

Bara något år efter detta var det dags för mig. Jag var på min andra cellprovtagning och fick efter 4veckor svaret att jag hade förändringar som inte var normala. Jag skulle vänta 6veckor för att då ta ett nytt prov och åter igen vänta 4veckor på provsvaren. Jag var livrädd. Jag ringde Gynmottagningen direkt och ville inte behöva vänta 6veckor på att ta nya prover. Svaret jag fick var att det inte var någon fara för hade proverna varit oroande hade läkaren kontaktat mig och jag skulle inte fått ett rutin brev hem i brevlådan. I 6veckor var jag orolig men på sammagång kände jag mig lättad över att det inte kunde vara något annat än en lättare förändring som lika gärna skulle kunna vara fullt normal och vara vara en hormonell påverkan på kroppen som synts på provet. När det sedan var dags för den nya provtagningen fick jag en fruktansvärd chock. Jag hade inte alls lätta förändringar. Jag hade grava förändringar som låg på gränsen mot cancer. Eftersom jag då var gravid med Elsa förändrades läget drastiskt. Normalt kan man operera bort förändringarna under graviditeten men då läkarna knappt kunde stoppa blödningarna efter en biopsi var inte operation ett alternativ medan jag var gravid. När det var dags att ta nya prover kunde dessa prover inte tas på kliniken utan de var tvungen att ta proverna då jag låg inne i en operationssal så de hade möjlighet att stoppa blödningarna på bästa möjliga sätt. Att veta att man har så kraftiga cellförändringar och behöva vänta över 9månader med att operera bort dem kändes fruktansvärt. 

Min gynläkare var iallafall bra på att hålla mig uppdaterad och hon hade ständig kontakt med läkare i från Umeå för att komma fram till bäst möjliga lösning för mig. 

Idag är är mina cellförändringar bortopererade och jag går på regelbundna kontroller varje år. 

Så jag säger NEJ till cancer för min fina vän och hennes mammas skull. Jag säger nej till cancer för min egen skull, för att min sambo och mina barns skull. Jag stödjer Cancerfonden och skänker en slant då jag kan. Gör det du med! 1kr är bättre än ingen. 
2 av 3 personer drabbas någongång i livet av cancer. Vad säger att det inte är du eller någon du håller kär. Så gör det du kan för att bidra till cancerforskningen. 

Ingen kan göra allt men alla kan göra något.